Är du avundsjuk?
3kommentarer
Förlåt för ett väldigt långt inlägg. Detta handlar om situationer där vi förskönar sanningen inför andra, intressant tycker jag. Jobbigt att läsa kanske, haha. Jag har länge funderat på hur man beter sig när man träffar gamla vänner. Folk som känner mig vet att jag inte är ett big fan av:
"Hej! Hur är det med dig nuförtiden?"
"Hej! Jo det är bra, hur är det själv?"
"Jo det är bra"
Sedan är samtalet över och man passerar varandra. Varför ställa denna fråga när jag aldrig skulle berätta för en människa jag inte talat med på över ett år att jag faktiskt kanske inte mår så bra? Iaf, detta har fått mig att tänka ett steg längre. Hur känner man när man träffar en gammal vän som man kanske va jätte bra vän med på högstadiet? Vilket för mig faktiskt är minst 5 år sedan. Känslorna kan faktiskt vara blandade och kallpratet kanske flyter på riktigt bra.
Men sen kommer vi till dom där känslorna som vi faktiskt aldrig talar om. Du skulle ju aldrig vilja att din värsta fiende sen högstadiet skulle se dig på pizzerian, osminkad med fettigt hår, dagen efter, med en stor finne i pannan och dessutom har du har gått upp några kilo. Gamla ovänner och gamla ex är ju det sista du vill träffa i sådanna situationer. Och inte så konstigt är det, man vill ju visa upp sin bästa sida för någon som en gång "dissat" dig och fått dig att känna dig dålig.
Sen kommer vi till dom intressanta situationerna. Vi träffar en gammal vän som man egentligen aldrig har haft något otalt med. Och kallpratet är igång "Vad gör du nu förtiden?" Hur många har inte fått den frågan och faktiskt kännt sig lite obekväm i att svaret man ger inte är så fantastiskt som man önskar. Man sitter kanske i en snabbmatskiosk? I en matvarubutik? Jobbar lite extra som städare? Arbetar kvar på stället som började som ett sommarjobb? Du har inte gjort någon fantastiskt jorden runt resa eller jobbat som au pair. Du har inte börjat utbilda dig till varken läkare eller civilingenjör. Du och pojkvännen har gjort slut och du har fått flytta hem igen. Listan kan göras låång.
Min tanke är då, vad är det som är så pinsamt eller jobbigt med att inte ha gjort alla dessa fantastiska grejorna? Vad är det som gör att vi känner oss mindre lyckade än dom som faktiskt har gjort det? Är det vi själva som ställer kravet på detta eller är det vår generation eller är det samhället? Rätta mig om jag har fel, det kanske bara är jag som upplevt detta. Men helt plötsligt så känner man sig inte så lyckad över att man faktiskt sökt 15 jobb dagen innan eller har tjänat pengar i snabbkiosken så man har kunnat flytta hemifrån eller har torkat tårarna från ett jobbigt break up från pojkvännen och gått vidare. Då helt plötsligt krävs det ännu mer för att man känna sig nöjd och stolt.
Sen finns det självklart motsatta situationer. Det finns ju faktiskt människor vi känner eller kände som det känns riktigt bra att möta när man känner sig på topp. När man fått det där drömjobbet eller köpt den där dyra väskan. Då har vi inga problem att möta gamla vänner och berätta om den senaste fantastiska resan man gjort. Då helt plötsligt känner vi ett överläge och självfötroende blomstrar. Finns det vissa personer du önskade att du träffa i någon specifik situation när du känner dig sådär alldeles fantastisk? Självklart.
Jag har börjat tänka jätte mycket på vad jag faktiskt gör för mig själv och vad jag gör för alla andra, för att det ska se bra ut helt enkelt. Vill jag resa jorden runt och lägga alla min sparade pengar på det för min egen skull? Köper jag det där dyra klädesplagget för det är finast i världen eller för att det ser ju faktiskt jäkligt bra ut inför andra? När jag står och talar med en gammal vän, vrider jag sanningen det minsta lilla för att det ska låta bättre? Vi har säkerligen alla någon gång velat få något att låta bättre än det kanske är. Och vem är det då som avgör att den oförskönade sanningen är sämre?
Min framtidsdröm skiljer sig radikalt från min bästa väns. Och hennes framtidsdröm skiljer sig radikalt från min. Vilken av våra drömmar räknas som den mest lyckade? Rår man över vad ens dröm är? Kan jag bestämma att min dröm är att bli läkare? Skulle jag vara lycklig om jag utbildade mig till läkare om det inte vore min sanna dröm? Är det ett hälsosamt beteende att känna sig på topp, känna sig misslyckad, känna sig på toppp och känna sig misslyckad. Bergodalbanan är ordentligt häftig och du hittar aldrig ett lugn, eller en bra mellanväg. Klart man ska ha höga visioner och drömmar, sålänge dom är sanna. Och vem har rätt att dömma att drömmen som en hemmafru med sju barn och ett litet rött hus på landet är mindre lyckat än en karriär i New Yorks skyskrapor?
Och vad är det som gör att när jag skriver något så förnuftigt ändå känner att klart en karrär i New York är mer lyckat? Fy skäms på mig. Kommentera nu, vad tycker ni?
"Hej! Hur är det med dig nuförtiden?"
"Hej! Jo det är bra, hur är det själv?"
"Jo det är bra"
Sedan är samtalet över och man passerar varandra. Varför ställa denna fråga när jag aldrig skulle berätta för en människa jag inte talat med på över ett år att jag faktiskt kanske inte mår så bra? Iaf, detta har fått mig att tänka ett steg längre. Hur känner man när man träffar en gammal vän som man kanske va jätte bra vän med på högstadiet? Vilket för mig faktiskt är minst 5 år sedan. Känslorna kan faktiskt vara blandade och kallpratet kanske flyter på riktigt bra.
Men sen kommer vi till dom där känslorna som vi faktiskt aldrig talar om. Du skulle ju aldrig vilja att din värsta fiende sen högstadiet skulle se dig på pizzerian, osminkad med fettigt hår, dagen efter, med en stor finne i pannan och dessutom har du har gått upp några kilo. Gamla ovänner och gamla ex är ju det sista du vill träffa i sådanna situationer. Och inte så konstigt är det, man vill ju visa upp sin bästa sida för någon som en gång "dissat" dig och fått dig att känna dig dålig.
Sen kommer vi till dom intressanta situationerna. Vi träffar en gammal vän som man egentligen aldrig har haft något otalt med. Och kallpratet är igång "Vad gör du nu förtiden?" Hur många har inte fått den frågan och faktiskt kännt sig lite obekväm i att svaret man ger inte är så fantastiskt som man önskar. Man sitter kanske i en snabbmatskiosk? I en matvarubutik? Jobbar lite extra som städare? Arbetar kvar på stället som började som ett sommarjobb? Du har inte gjort någon fantastiskt jorden runt resa eller jobbat som au pair. Du har inte börjat utbilda dig till varken läkare eller civilingenjör. Du och pojkvännen har gjort slut och du har fått flytta hem igen. Listan kan göras låång.
Min tanke är då, vad är det som är så pinsamt eller jobbigt med att inte ha gjort alla dessa fantastiska grejorna? Vad är det som gör att vi känner oss mindre lyckade än dom som faktiskt har gjort det? Är det vi själva som ställer kravet på detta eller är det vår generation eller är det samhället? Rätta mig om jag har fel, det kanske bara är jag som upplevt detta. Men helt plötsligt så känner man sig inte så lyckad över att man faktiskt sökt 15 jobb dagen innan eller har tjänat pengar i snabbkiosken så man har kunnat flytta hemifrån eller har torkat tårarna från ett jobbigt break up från pojkvännen och gått vidare. Då helt plötsligt krävs det ännu mer för att man känna sig nöjd och stolt.
Sen finns det självklart motsatta situationer. Det finns ju faktiskt människor vi känner eller kände som det känns riktigt bra att möta när man känner sig på topp. När man fått det där drömjobbet eller köpt den där dyra väskan. Då har vi inga problem att möta gamla vänner och berätta om den senaste fantastiska resan man gjort. Då helt plötsligt känner vi ett överläge och självfötroende blomstrar. Finns det vissa personer du önskade att du träffa i någon specifik situation när du känner dig sådär alldeles fantastisk? Självklart.
Jag har börjat tänka jätte mycket på vad jag faktiskt gör för mig själv och vad jag gör för alla andra, för att det ska se bra ut helt enkelt. Vill jag resa jorden runt och lägga alla min sparade pengar på det för min egen skull? Köper jag det där dyra klädesplagget för det är finast i världen eller för att det ser ju faktiskt jäkligt bra ut inför andra? När jag står och talar med en gammal vän, vrider jag sanningen det minsta lilla för att det ska låta bättre? Vi har säkerligen alla någon gång velat få något att låta bättre än det kanske är. Och vem är det då som avgör att den oförskönade sanningen är sämre?
Min framtidsdröm skiljer sig radikalt från min bästa väns. Och hennes framtidsdröm skiljer sig radikalt från min. Vilken av våra drömmar räknas som den mest lyckade? Rår man över vad ens dröm är? Kan jag bestämma att min dröm är att bli läkare? Skulle jag vara lycklig om jag utbildade mig till läkare om det inte vore min sanna dröm? Är det ett hälsosamt beteende att känna sig på topp, känna sig misslyckad, känna sig på toppp och känna sig misslyckad. Bergodalbanan är ordentligt häftig och du hittar aldrig ett lugn, eller en bra mellanväg. Klart man ska ha höga visioner och drömmar, sålänge dom är sanna. Och vem har rätt att dömma att drömmen som en hemmafru med sju barn och ett litet rött hus på landet är mindre lyckat än en karriär i New Yorks skyskrapor?
Och vad är det som gör att när jag skriver något så förnuftigt ändå känner att klart en karrär i New York är mer lyckat? Fy skäms på mig. Kommentera nu, vad tycker ni?
3 kommentarer
Trogen läsare till din tjänst! ;)
14 Apr 2011 19:56
För det första så måste jag dela med mig av denna länk: http://www.familjeliv.se/Forum-11-308/m58223597-154.html Så jävla ägd. Älskar att läsa om folks hemliga tankar. Hmm vad ska jag kommentera för ovettigt? För det första finns det inte någons dröm som är mer lyckad än den andres. Det ligger ju helt i varje persons egna mål. Även om andra lätt vill ta sig rättigheten att avgöra det. Jag tror också att det beror mycket på var man befinner sig i livet. För min del känner jag just nu att: "ge mig ett jobb bara jag får någon inkomst i skolan" Men jag vet att jag i framtiden kommer ha mycket större krav på mig själv. Dessutom har jag fått för mig att andra ser på mig som en sån där vanlig Svensson som aldrig kommer bli något vettigt och kommer jobba på ica i hela mitt liv (OBS! inget fel på att jobba på ica, men där har vi dessa fördomar igen..) Detta får mig att vilja kämpa ännu mer för att verkligen lyckas och i "status väg" anses framgångsrik och lyckad. Å andra sidan vet jag inte vad det är jag vill kämpa för. För just nu så trivs jag ju så bra med att "bara" vara Melkers mamma (förresten så tycker jag att det är något lyckat och en enormt stor bedrift att vara mamma, medan jag vet att andra tycker det är det är någon som förstör för en att få barn tidigt) jag trivs även med att komma hem klockan 16.00 på kvällen, laga mat, träna och gå och lägga mig. Kanske räcker det med att ha som mål att skaffa sig ett hus på en plats trivs och i den utformning man önskar och ha ett 7-16 jobb som man trivs med för att man värdesätter familjen först. Finns ju inga givna svar, bara massa babbel från uttåkade människor som mig som just nu försöker undvika att göra en inlämningsuppgift.. (Nej, det kommer nog aldrig på en högutbildad karriärskvinna av mig inte (=...)
Jag igen.
14 Apr 2011 20:01
Och ja, klart som fasiken man är avundsjuk! Jag är många många avundsjuk på dem som får saker "serverade på ett fat" och dem som "föddes" smarta. Samtidigt tycker jag att folk som äre ute och super skallen av sig borde vara avundsjuk på mig som får uppleva kärleken jag har för mitt barn som jag sitter hemma hos.. Ja kanske inte alltid, klart man kan gå ut någon gång. men att som 21 år gammal inte göra något vettigt och supa varje helg tycker jag är slöseri med tid.
Emma
15 Apr 2011 08:32
Jag förundras ännu en gång över hur duktig du är på att skriva! Eloge till dig!
Dessutom, ja vad ska man säga.. du har redan satt fingret på allt. Men alla drömmar är individuella och jag tror det är viktigt att komma ihåg att alla människor och alla människors drömmar och mål är lika viktiga för vederbörande, oavsett om det handlar om att vara hemmafru på landet eller karriärskvinna i NY.
Kommentera